|
|
|
"Okunnighet är den verkliga orsaken
till allt det som världen kallar 'det onda'. Där okunnigheten avlägsnas,
upphör det s. k. 'onda' att existera." |
|
|
Är det möjligt att vara
feminist och kosmologistuderande? |
|
|
|
av Pia
Hellertz |
|
Kan man vara intresserad av Martinus kosmologi
och samtidigt kalla sig "feminist"?[1] Eller finns det en inbyggd motsättning i synsätten som skapar problem?
Vad innebär det att vara "feminist"?
För mig innebär det att jag blivit medveten om bristen på jämställdhet[2] i levnadsvillkor för män och kvinnor, kvinnors underordning och
nedvärdering i samhället och att jag har valt att synliggöra dessa förhållanden.
Det betyder naturligtvis inte att jag
tar ställning mot män och mäns behov,
men där dessa behov går ut över kvinnors
behov, där vill jag synliggöra konflikten och skapa medvetenhet om de
underliggande strukturer som styr den, samt att jag aktivt tagit ställning och
agerat för jämställdhet mellan könen. Kvinnor och det kvinnliga ska betraktas
som lika mycket värt som män och det manliga.
Vad innebär det att vara
"Martinusanhängare"? För mig innebär det att jag tagit ställning för
Martinus kosmologi som en grundläggande livsåskådning i mitt liv, att jag menar
att reinkarnationen, karmalagen och polförvandlingen är bärande principer för
utvecklingen, att livet är evigt, att vi alla "lever, rör oss och är
till" i Gudomen, detta eviga, allomfattande, allsmäktiga, totalt
kärleksfulla makroväsen samt att vi rör oss genom eviga spiralkretslopp i en
ständig inveckling i och utveckling ur den fysiska materien. Det innebär att
jag ser allt som är och sker i ljuset av Martinus världsbild.
Är dessa ställningstaganden förenliga? Låt oss
först betrakta fragment av tillvaron genom en feminists "glasögon".
Därefter vill jag göra en betraktelse med en kosmologiintresserads
"glasögon". Avslutningsvis vill jag reflektera över om det är möjligt
att förena dessa glasögon utan att bli "vindögd".
Att se med männens ögon
Vi kvinnor har genom sekler vant oss vid att se
livet och våra medmänniskor genom männens ögon och att lyssna på männens
röster. De grundidéer som format dagens syn på manligt och kvinnligt, på mannen
och kvinnan har mycket djupa rötter, flera tusen år gamla. I Platons tänkande
representerade kvinnan det materiella, det fysiska och orena. Hon stod för
naturen och sinnesupplevelsernas värld, för kaos. Platon såg sinnevärlden som
låg och oren och idévärlden som hög och ren. Mannen skulle inte beblanda sig
med kvinnan. Förlösningen för mannen ur denna fysiska värld var att tankevägen
intensivt söka kunskap om den högre idévärlden. Möjligheten att nå denna
kunskap ökade genom ett konkret avståndstagande från jordisk sinnlighet och det
som Platon kallade aggressiv kärlek, d.v.s. sexualitet.[3]
I och med det upprättade Platon en hierarki,
som delvis står sig i våra dagar, där det manliga ges större värde än det
kvinnliga och där teoretiska konstruktioner av verkligheten ofta får högre
status än den direkt påtagliga erfarenheten, sinneskunskapen,
erfarenhetskunskapen. Studier av den omgivande världen var värdelösa och även
förledande för mannen eftersom den höll mannen borta från den verkliga och
sanna idévärlden. Enligt Platon gick alltså vägen till kunskapen via tanken, inte genom erfarenheten. Platons kunskapssyn utvecklades under 1600‑talets
naturvetenskapliga revolution och styr fortfarande i våra dagar vår kunskaps‑
och vetenskapssyn. Men den styr också fortfarande vår syn på vad som är manligt
och kvinnligt och vad som är "finare" och "bättre", mer
värt.
Aristoteles' kvinnosyn har också överlevt alla
sekler och värnas idag i hög grad av både kvinnor och män, oftast omedvetet.
Aristoteles menade t.ex. att mannen befann sig på ett högre utvecklingsstadium
än kvinnan. Hans argument grundar sig på ett antal dikotomier, tudelningar, som
t.ex. varm och kall, kroppen och förnuftet o.s.v. Mannen är varmare än kvinnan.
Mannen är förnuftigare än kvinnan, d.v.s. kan tänka, resonera och reflektera.
Mannen är aktivare än kvinnan som är passiv. Här grundar sig isärhållandets princip, som genomsyrat
synen på manligt och kvinnligt genom århundraden. Är man det
ena kan man samtidigt inte vara det
andra. Eftersom Aristoteles och hans efterföljare knyter egenskaper som förnuftig och aktiv till mannen så blir detta egenskaper som sedan kommer att
beskrivas som "manliga", medan dess motsatser, känslosam och passiv,
blir beskrivningar av kvinnan, d.v.s. kvinnliga egenskaper. Detta gör att vi
idag t.ex. beskriver en "förnuftig" och "aktiv" kvinna som
att hon inte är en "riktig" kvinna, att hon är "manlig"
o.s.v., medan en "passiv", "känslomässig" man är en
kvinnlig, en feminin man.
Tänkare och forskare idag
Det förekommer sedan några decennier tillbaka
en hel del forskning omkring likheter och olikheter mellan pojkar och flickor,
män och kvinnor. Kvinnoforskarna har blivit allt fler. Resultatet av deras
forskning visar att de teorier och de kunskaper vi under många decennier vilat
våra självklarheter på vanligtvis är mäns studier av pojkar och män. Sigmund
Freuds psykoanalytiska teori vilar i huvudsak på hans studier av det manliga
barnets upplevelser. Hans sätt att beskriva människan gör att kvinnan framstår
som en defekt varelse eftersom pojken och mannen är normen. Begrepp som
"penisavund" och "kastrationsångest" speglar detta. Kvinnan
skulle alltså vara avundsjuk på något som hon inte har, enligt teorin. Kvinnan har ingen penis, som om penisen
var det väsentliga. Därmed görs
ettproblem i teorin till ettproblem hos kvinnor. Kvinnorna blir avvikande,
annorlunda, defekta. Mannen har blivit normen och kvinnan undantaget.
Abraham Maslows behovshierarki hos människor grundar sig på en studie av
tolv judiska pojkar. William Perrys
klassiska studie om studenters lärandeprocesser har visat sig vara en studie av
18-19‑åriga pojkars lärandeprocesser.
Jean Piaget studerade kognitiv och moralisk utveckling bland barn. I huvudsak är Piagets teorier utvecklade på studier av sönerna.
Kvinnoforskare nyupptäcker världen
Hur blir då kvinnan kvinna och mannen man
enligt den moderna forskningen? Det börjar tidigt, redan i spädbarnsåldern,
menar kvinnopsykologer[4]
och kvinnosociologer.[5]
Vi hanterar och talar till det manliga och det kvinnliga spädbarnet på olika
sätt. Detta fortsätter i familjen och skolan. Dale Spender, en engelsk
forskare, har studerat kvinnors plats i skolsystemet. Hon har skrivit en bok
som heter "Invisible women ‑
the schooling scandal".[6]
Boken är ingen uppmuntrande läsning för de som
tror att skolan fostrar till jämställdhet. Lärarna ägnar mer uppmärksamhet åt
pojkarna, har andra förväntningar och andra attityder än till flickorna. Ett
stort antal svenska klassrumsstudier visar att flickor och pojkar bemöts olika
även i svenska klassrum.[7]
Genomgående visar dessa skolstudier att om
flickorna får mer än 30% av utrymmet i klassen så tycker både pojkarna,
flickorna och lärarna att flickorna får för stort utrymme. Duktiga flickor används för att lugna busiga pojkar,
genom att man placerar flickorna bredvid pojkarna. Ingen funderar över vad som
händer med flickorna under dessa känsliga år. Språkforskare som Tor Hultman[8]
och andra har iakttagit att vuxna talar med pojkar och flickor med olika tonfall, ordval och intentioner.
Om moralisk utveckling
Carol Gilligan, en av de mera kända
kvinnoforskarna, professor vid Harvard University, författare till boken "Med kvinnors
röst"[9] granskade den teori för moralisk
utveckling som Lawrence Kohlberg utvecklat. Kohlberg "fann" att
kvinnorna "stannade kvar" på det tredje steget för moralisk
utveckling, det steg där moral tolkas i mellanmänskliga
termer och där godhet är detsamma som att hjälpa och glädja andra. Männen
"gick vidare" till de steg där relationer underordnas regler samt
universella rättviseprinciper.
Carol Gilligan fann däremot att män och kvinnor
valde olika vägar, att de gjorde
olika ställningstaganden i etiska dilemman. I situationer där männen tenderade
att värna om regler, principer, rättvisa, distanserat förhållningssätt, frihet,
objektivitet och sanning ("rättviseetik")
där tenderade kvinnorna att värna om och betona omsorg, relationer, närhet,
kärlek, subjektivitet och omtanke ("omsorgsetik").
Det var viktigare för kvinnan att värna om relationer till andra människor
än att debattera om vad som är sant eller inte.
Gilligan visar dock i senare studier att män i
medelåldern börjar värna om närhet och relationer i större utsträckning, medan
kvinnor, mätta på att alltid "drunkna" i relationer och i omsorg om
andra, då tenderar att utveckla ett större behov av självständighet och frihet.
Kvinnor fortsätter dock att oroa sig, enligt en del studier, för att
utvecklingen av deras egna resurser och möjligheter ska ske på bekostnad av
andra. Denna oro verkar sällan drabba män.
Flera studier visar att kvinnorna väljer att
vara den som lyssnar, den som underordnar sig, den som är osäker, den som inte
utmärker sig, för att undvika att den de älskar ska må dåligt och fara illa.
Anna Jonasdottír[10] frågar sig
som exempel varför svenska kvinnor fortfarande inte är jämställda trots att vi
inte har några diskriminerande lagar i Sverige. Hon kommer fram till att det
beror på "kärlekskraften" ("Love
Power"). Av kärlek låter kvinnorna männen behålla sina förmåner, sitt
större utrymme, sin överordning.
Det finns idag mängder med studier som visar
samma sak. Pojkar och män tar och ges det största utrymmet, vare sig det är
löneutrymme, talutrymme, åsiktsutrymme, aktivitetsutrymme o.s.v. Och kvinnorna
lyssnar. Pojkar och män är normen för det normala. Flickor och kvinnor är
avvikande, undantag, s.k. "särintressen". Att vi nu upptäckt att
många av de psykologiska, pedagogiska, medicinska, teologiska, sociologiska,
fysiologiska o.s.v. teorier vi har använt i decennier för att beskriva människan, egentligen endast beskriver männen, har vi ett antal begåvade och
tuffa kvinnoforskare att tacka, forskare som fått kämpa i motvind i den starkt
maskuliniserade värld som akademin utgör.[11]
Moderna mansforskare finner nu också att de etablerade teorierna ger begränsade
och missvisande perspektiv på mäns liv och mansforskningen är på stark
frammarsch.
Martinus om manligt och kvinnligt
Vad säger då Martinus om manligt och kvinnligt,
om män och kvinnor?
Hans grundsyn är för det första att vi är
eviga, levande väsen. Han menar att vi reinkarnerar genom ett antal
tillvaroplan, mineralriket (och framstår då som mineralväsen), växtriket (där
vi framstår som växtväsen), djurriket (som djur och senare som jordmänniskor),
det riktiga människoriket samt några andliga riken.[12]
Vi färdas i eviga kosmiska spiralkretslopp i en ständig inveckling in i och en
utveckling ur fysisk materia. Vi jordmänniskor är ännu inte inne i det riktiga
människoriket utan befinner oss i slutet av djurriket.
Endast i djurriket framstår vi som mans‑ och kvinnokön. Martinus menar dock att det väsen som framstår som man
har en sekundär feminin pol latent
och det väsen som framstår som kvinna har en sekundär maskulin pol latent. Lidandeserfarenheter och kampen för
överlevnaden utvecklar den sekundära polen, d.v.s. mannen blir alltmer
"feminin" och kvinnan alltmer "maskulin". Den sekundära
polutvecklingen innebär ett mänskliggörande av oss jordmänniskor. Det innebär i
praktiken att det "mänskliga" inom oss utvecklas och vi blir så
småningom "riktiga människor i Guds avbild". Kristus är en modell för
hur detta mänskliga väsen kan komma att framstå. Vad innebär det då att vara
feminin respektive maskulin i ett kosmologiskt perspektiv och med Martinus
begreppsapparat?
Man och kvinna i "renkultur"
Martinus menar att djuret och den
"primitiva" jordmänniskan framstår som sitt respektive kön i
"renkultur". Han har definierat respektive pol i
"renkultur" på följande sätt:
"Med den 'maskulina polen' förstår vi här
alla sådana tankar som är uttryck för begär efter, eller sådana medvetenhetsfunktioner
som verkar befordrande för styrka och makt. ..:Maskulina' väsen eller
'hanväsen' i renkultur är sålunda 'speciella stridsväsen' ..." (LB III st. 829).
"Som uttryck för den 'feminina polen'
framträder alla sådana tankearter och
medvetenhetsfunktioner som befordrar
lyckoförnimmelse genom känslan att vara beskyddad, att stå i gunst hos ett
överlägset maktväsen" (st. 830).
"'Hanväsendet' hungrar efter ett väsen som
kan beundra dessa maskulina egenskaper och som i sitt beundringsrus önskar äga
honom som det absolut enda föremålet för all sin tillbedjan, hängivenhet och
underkastelse . ... Vilket väsen skulle kunna utgöra tillfredsställelse för
denna hunger annat än det feminina väsendet? ... Det feminina väsendet kan lika
litet som det maskulina få sin livshunger tillfredsställd hos sitt 'eget
kön"' (st. 831)
I LB IV skriver Martinus:
"...Om väsendet har den maskulina polen i
en utvecklad aktivitet och den feminina i ett latent tillstånd, känner det
längtan eller hunger efter att erövra och besitta, leda och styra, beskydda och
värna" (st.1124).
Medan den "motsatta polens väsen",
där den "feminina polen är i kulmination"
"... känner en längtan just efter att bli
värnade eller beskyddade, de trängtar efter att hänge sig åt och låta sig dirigeras
av en överlägsen makt" (st. 1124).
Över‑ och underordningen är, enligt
Martinus, ett resultat av "livshunger" och polernas
framträdelseformer. (Inom parentes kan jag säga att ovan citerade stycken var
mycket svårsmält läsning för feministen i mig.)
Könsroller och talangkärnor
Vi har nu kommit så långt i vår utveckling som
jordmänniskor att vi befinner oss i slutet av djurriket. Vi är inte längre män
och kvinnor i "renkultur". Den maskulina polen hos oss kvinnor är i
stark utveckling. Detsamma gäller den feminina polen hos männen. Existensen
innebär, enligt Martinus, en oändlig träning av olika förmågor,
vilket gör att vi utvecklar det han kallar för talangkärnor, ett slags psykiska organ
för kunskaper, talanger och förmågor. Egenskaper är således förmågor som vi
genom massor av inkarnationer har tränat upp och utvecklat. Vi har i tidigare
utvecklingsspiral utvecklat våra "primära poler" till fulländning
genom de uppgifter våra liv försatt oss i. De utgör i denna spiral en
instinktmässig förmåga. Kvinnorna har blivit "kvinnliga" och männen
"manliga" genom många inkarnationers träning och erfarenheter. Dessa
talangkärnor formar i stor utsträckning fortfarande våra s.k.
"könsroller",[13]
våra värderingar och förhållandena mellan könen.
Kvinnorna har under många inkarnationer fött och ammat barnen och sörjt för
de sociala relationerna i familjen och gruppen. De har logiskt nog utvecklat
egenskaper som omsorg, förmåga till närhet, att värna om relationer, att ställa
andra i första rummet, d.v.s. en receptiv, lyssnande förmåga. Männen vars
huvudsakliga uppgift för överlevnaden traditionellt varit att skaffa föda, att
försvara familjen och gruppen mot fientliga angrepp o.s.v. har utvecklat mer
utåtriktade, aktiva och aggressiva förmågor genom många inkarnationer i
djurriket. Resterna av över‑ och underordningen formar dagens patriarkala
samhälle med dess normer och värderingar, där religionerna och senare
vetenskapen fortsatt att försvara "naturens ordning", där männen är
normen och där kvinnorna undantaget.[14]
Där männen leder, krigar, erövrar och styr och där kvinnorna blir ledda,
erövrade och styrda. Metoderna har på vissa håll i världen blivit mer
förfinade, subtila, i någon mån mer humaniserade, men tendenserna är
fortfarande mycket tydliga.[15]
På många håll i världen är dock "renkulturskaraktären" fortfarande
ganska tydlig.
På väg att bli människor
Enligt Martinus utvecklingsteori kommer vi
alltså så småningom att bli riktiga människor, d.v.s. varken män eller kvinnor.
Som kvinno‑ och manskön utvecklar vi, i kampen för överlevnaden, med
hjälp av självbevarelsedriften genom mängder av inkarnationer, våra sekundära
poler. Det är alltså den maskulina polen hos mig som kvinna som nu utvecklas
samtidigt som den feminina degenererar. Motsatsen gäller för männen. Mer
korrekt uttryckt menar Martinus att "enpoligheten" degenererar och vi
blir "dubbelpoliga" väsen.
Enligt Martinus har den sekundära polen sitt
säte i hjärnan medan den primära har sitt säte i könsorganen. Den primära polen
hos respektive kön omfattar traditionella överlevnadsstrategier, styrda av
instinkt och känsla. Den sekundära polen däremot kännetecknas av överväganden
och bedömningar styrda av intelligens och humaniserad känsla. Så när mannen
anlägger sociala, relationsorienterade, vetenskapliga och humana aspekter i
sina bedömningar, istället för att bara "slå på käften", så har den
sekundära polen utvecklats. De män som utvecklat sin feminina, d.v.s. sin
mänskliga pol starkt finner vi kanske inom vård‑ och omsorgsyrken, men
också inom human‑ och samhällsvetenskaperna, inom utbildning o.s.v. När
vi kvinnor börjat kämpa för jämställdhet, utövar konst och författarskap,
avstår från äktenskapets underordning[16]
och barnafödande eller går forskarutbildning, så har vår maskulina, d.v.s.
mänskliga pol utvecklats.[17]
Kvinnorörelsen och kampen för frigörelse kan alltså ses i ljuset av den
maskulina polens utveckling hos oss kvinnor.
Martinus poängterar en intressant sak i LB IV
att
"...enär väsendet här måste genomleva
eller repetera den motsatta polens ännu ofärdiga och primitiva stadier, d.v.s.
att mannen måste genomleva kvinnans primitiva egenskaper och kvinnan mannens
ofärdiga natur, innan den nya sexualismen kan framträda i renkultur." (st.
1140)
I klartext betyder det antagligen att vi
kvinnor först prövar traditionella maskulina egenskaper och förhållningssätt,
innan vi övergår till att bli mänskliga. I detta ljus kan vi kanske se
kvinnliga politiker och företagsledare vilka är en karikatyr av det
"manliga". Eller tjejligor, damfotboll och kvinnlig värnplikt. På
samma sätt repeterar männen feminina egenskaper. Kan man tolka "drag
queens" och feminina transvestiter i dessa termer?
Martinus menar alltså att vi, om ytterligare
ett antal inkarnationer har kommit så långt att vi har fatt en fullkomlig
balans mellan våra maskulina och feminina poler. Då är vi, som sagt, inte
längre män eller kvinnor utan människor, ett tredje kön.
"Men när mannen inte är 'man' och kvinnan
inte är 'kvinna', hanväsendet inte är 'hanväsen' och honväsendet inte
'honväsen', då upphör ju begreppet 'det motsatta' könet, liksom även begreppet
'det egna könet', eftersom de två könen inte längre existerar. Ett 'nytt kön'
har därmed uppstått, i vilket de två polerna, den maskulina och den feminina,
framträder med balanserad eller jämbördig utvecklingskraft." (LB IV, st. 1133).
Tiden får utvisa om han har rätt eller om hans
logiska teoribygge bara är
fantastiska tankekonstruktioner.
Kan jag vara kosmologiintresserad och feminist ?
Grundfrågan för detta kapitel är:
Går det egentligen att vara
"Martinusanhängare", "kosmolog", d.v.s. i vardagen värna om
freden, vänskapen och relationerna till mina medväsen, d.v.s. även till männen[18]
och samtidigt vara
"feminist", d.v.s. att på olika sätt aktivt synliggöra,
problematisera och medvetandegöra om kvinnors exploatering, utsatthet och
underordning? Eller kommer "feministen" i mig att skapa problem för "kosmologen" i mig?
Innebär synliggörandet och problematiserandet av kvinnors livsvillkor
automatiskt att männens självbevarelseinstinkt, deras primära pol, aktiveras
och att jag hamnar i konflikt med dem?[19]
Jämställdhetsutvecklingen måste ju med nödvändighet gå ut över männens
förmåner, maktpositioner och tolkningsföreträde och innebära minskade andelar i
löneutrymmet, minskat tal‑ och åsiktsutrymme och minskad makt.
Tyvärr visar mina och andra kvinnors
erfarenheter att arbetet för jämställdhet skapar problem i relationerna till
männen. De "mest utvecklade männen" verkar ofta känna skuld och skam
för andra mäns övergrepp och för kvinnors missförhållanden, men denna skam
leder inte till öppen deklaration och öppet ställningstagande för
jämställdheten och mot kvinnoförtrycket. Eller också ser de inte verkligheten
eftersom de själva inte stämmer in på den verklighetsbilden. De umgås med andra
män som utvecklat en humanare livssyn. De har inget erfarenhetsmaterial att
jämföra med och blundar för analyser av andra mäns "machokulturer".
Andra verkar uppleva beskrivningar av faktiska
förhållanden som kritik, angrepp och anklagelser på dem själva och går i
försvar. Åter andra män arbetar aktivt med motkamp mot jämställdhet för att
värna om sina intressen.[20]
Men det finns också en växande grupp
"dolda feminister" bland männen, vars stöd och uppmuntran är
utomordentligt viktigt på vägen mot jämställdhet. Även här är det många gånger
uppenbart att dessa feministiska mäns analyser får större tyngd i debatten än
kvinnliga feministers forskning.
Jag har nu en mångårig erfarenhet av att vara
Martinusanhängare och feminist och vet att jag ideologiskt och teoretiskt klarar
av att vara både kosmologiintresserad feminist och feministisk
kosmologistuderande. Svårigheterna ligger i praktiken.
Kamp eller utveckling?
Vilken skillnad är det då i praktiken att vara
kosmologistuderande och feminist och att vara feminist utan kosmologin som förklaringsmodell?
Min uppfattning är att jag som
Martinusanhängare och feminist inte ser någon anledning till kamp, vilket många feminister upplever
vara enda vägen mot jämställdhet. Kampen skapar motstånd och fiender. Kampen är
ett slags krig och man skapar inte fred med krig. Enligt Martinus kommer ju
utvecklingen ändå att ske. Männen kommer genom många reinkarnationers
lidandeserfarenheter och egna upplevelser av att bli utnyttjade och utsatta,
att bli mer och mer medkännande, mer och mer omsorgs‑ och
relationsorienterade, mer och mer "feminina", mer och mer mänskliga. De kommer att uppleva att
jämställdhet är den nödvändiga och enda vägen mot en fredlig värld, där ingen
utnyttjar någon annan för sina egna syften utan där nästakärlek råder mellan
allt och alla. Där rätten är makt.
Och vi kvinnor kommer att våga vara jämställda,
våga tänka själva, våga fatta egna beslut och våga att till fullo inse vårt
ansvar, våra resurser och möjligheter, eftersom vi alltmer kommer att bemötas
med samma respekt och värde som männen. Vår mänsklighet utvecklas alltmer. Vi
kommer att bli jämställda människor.
I ett övergångsskede tror jag att "kriget
mellan könen", "det erotiska kriget", kommer att trappas upp.
Våldet mot flickor och kvinnorna ökar enligt aktuella studier. Sexuella
trakasserier mot och exploatering av flickor och kvinnor ökar.
"Glastaket", de spärrar som hindrar kvinnor i karriären att nå högre
poster både inom näringslivet, offentlig sektor och akademin, sänks.
Löneklyftorna ökar. Kvinnorna blir "utbrända" och kvinnor inom
kvinnodominerade professionerna sjukskrivs eller får förtidspensioner. De slås
ut från arbetsmarknaden. Den offentliga sektorn bryts sönder och anhöriga,
d.v.s. kvinnorna, får ta över ansvars‑ och omsorgsarbetet för barn, sjuka
och gamla. Det frivilliga sociala arbetet ökar, vilket av tradition bärs upp av
kvinnor. Kvinnornas utsatthet ökar successivt igen.
Samtidigt växer som sagt kvinnornas maskulina,
d.v.s. mänskliga poler. De (vi) accepterar detta förtryck i allt mindre utsträckning.
Motståndet ökar. Kampen för jämställdhet intensifieras. Kriget mellan könen
blir, tror jag, en av de stora utmaningar som vi i den "utvecklade
världen" kommer att ställas inför i dessa "yttersta tider" på
väg mot mänskliggörandet. Detta "krig" är en del av Domedagen.
Samtidigt gör de kvinnor och män som genomskådat dessa tendenser och aktivt
tagit ställning för jämställdhet gemensam sak för en förändring. Det finns
enskilda män och mansgrupper runt om i västvärlden som aktivt arbetar med att
stödja utsatta kvinnor. På sikt är jag övertygad om att vi tillsammans, kvinnor
och män, kommer att skapa ett "Paradis på jorden".
På vägen dit vill jag som feminist och Martinusanhängare,
trots riskerna, bidra med kunskap som väcker och medvetandegör, även om den
kan verka provocerande. För "där okunnigheten avlägsnas upphör det s k 'onda'
att existera". (Livets
Bog I, st. 19)

Artikeln
är från boken: "'Världslärare' eller 'Falsk profet'? — En kärleksfull
granskning av Martinus kosmologi" av Pia Hellertz. Kan beställas från Världsbild
förlag eller författarinnan själv.

Tillbaka till
Kosmisk Upplysning
Fotnoter:
[1] Det
finns många feministiska teorier och definitioner, från radikala och
socialistiska feminister till liberala feminister. Det enda gemensamma för dem
är att de vill synliggöra kvinnors underordning. Vissa vill lösa problemen med
kamp, andra genom medvetandegörande och reformer. De flesta feminister tar
också avstånd från biologiska förklaringsmodeller,
d.v.s. att skillnaderna skulle vara medfödda, och menar att skillnaderna är
kulturellt och socialt konstruerade. Jag väljer att inte gå in på dessa
akademiska frågor här utan hänvisar läsaren till relevant litteratur i ämnet.
[2] Jag
talar genomgående om jämställdhet och
inte jämlikhet. Det senare begreppet kan lätt missförstås. För mig handlar det
inte om att män och kvinnor ska vara lika
utan att de, med sina olikheter ska vara jämställda, ha samma möjligheter i livsvillkor och att manligt och
kvinnligt ska värderas lika högt.
[3] Se bl.a. Eduards (1992).
[4] Se t.ex. Miller
(1980).
[6] Spender (1982).
[7] Se t.ex. Wernersson
(1988) och Bjerrum Nielsen & Rudberg (1991).
[8] Hultman (1990)
[9]
Gilligan (1982)
[11] Se
t.ex. Hellertz (1999). Kvinnan fick tillträde till akademin i slutet på 1800‑talet
i teorin och ett par decennier in på 1900‑talet i praktiken. Tillträdet
är dock på många håll fortfarande på manliga principers villkor.
"Glastaket" inom den akademiska världen är svårforcerat för många
kvinnor.
[13] Problemet
med könsrollsteori och begreppet "könsroller" är att maktstrukturerna
osynliggörs. Teorin säger bara att män och kvinnor har olika roller, olika
kompletterande funktioner o.s.v., inget om skillnaderna i värde och makt.
[14] Jag
vill visa vad jag menar med ett par citat ur Bibeln: "Men jag vill att I
skolen inse detta, att Kristus är envar mans huvud, och att mannen är kvinnans
huvud, och att Gud är Kristi huvud" (1 Kor. 11:3) "En man är icke
pliktig att hölja sitt huvud, eftersom han är Guds avbild och återspeglar hans
härlighet, då kvinnan däremot återspeglar mannens härlighet" (1 Kor.
11:7).
[15] Se t.ex. Faludi (1991).
[16]
Carin
Holmberg visar i sin doktorsavhandling "Det
kallas kärlek" (1993) att i 9 av 10 äktenskap, vilka av både paret
själva och av sin omgivning upplevdes och beskrevs som totalt jämställda,
fanns synbara tecken på att mannen var överordnad kvinnan.
[17] Det är den maskulina (mänskliga) polen
hos mig som får mig att skriva denna bok.
[18] Samt de
kvinnor som av Jean B Miller beskrivs som "gatekeepers", d.v.s. på olika sätt också försvarar
"naturens ordning" och därmed männens överordning.
[19] Vilket
jag ofta upplever i min vardag som universitetslärare, där en av mina uppgifter
är att medvetandegöra om köns‑/genusperspektiven på olika sociala
problem, t.ex. mäns våld mot kvinnor och barn. Först när jag började undervisa
"könsmedvetet" i början på 90‑talet, fick jag negativ kritik i
mina kursvärderingar. Kritiken kom från både manliga och kvinnliga studerande
som inte tyckte att jag var "objektiv". När jag åren dessförinnan
undervisade könsomedvetet fick jag positiva kursvärderingar. Kön är en mycket
laddad och kontroversiell variabel att belysa.
[20] Se t.ex. Faludi
(1991).