Martinus
Käre
N. N.
Tack för Ert vänliga brev av den 21 februari och tack också
för den tillit Ni där visar mig. Jag förstår, att Ni har
det mycket svårt, och jag önskar uppriktigt att Ni skall bli helt
frisk. Men det är mycket begränsat vad jag kan göra i det avseendet.
Jag kan inte göra mirakler. Detta ligger endast i Guds hand. Jag kan bara
säga, att ett tungt öde inte är ett "straff" från
Gud. Om lidandena i världen endast var ett straff från Gud, såsom
människorna i sin övertro och okunnighet uppfattar dem, skulle det
inte vara något problem att bekämpa sjukdomar och bli frisk. Det
gällde ju i så fall att få förlåtelse. Med den kärlek
varmed Gud styr universum och bringar hela sin skapelse till att, i sitt slutfacit,
vara till glädje och välsignelse för levande väsen, skulle
han förlåta alla "syndare" och därmed befria dem från
straff. Men sjukdomarnas bekämpande i världen är inte en förlåtelsefråga.
Befrielse från sjukdom liksom från allt annat lidande är en
helt annan fråga, nämligen den viktigaste och största frågan
i hela tillvaron. All befrielse från lidande är uteslutande en fråga
om "fullkomliggörelse". Utan lidandeserfarenheter skulle ingen
som helst människa kunna befrias från de djuriska anlagen och traditionerna
och bli ett verkligt fullkomligt väsen eller "människan i Guds
avbild". Lidanden resulterar i den största och mest gudomliga förmågan
hos människan, nämligen den humana förståelsen. Denna förståelse
kan inte tillägnas varken genom visdom eller intelligens. Allteftersom
man genom lidandet, som alltså är det absolut enda som kan åstadkomma
nämnda humana förståelse, tillägnar sig den, kan den intellektualiseras
eller göras logisk med hjälp av intelligens, visdom och vägledning.
Denna gudomliga förmåga, som är detsamma som den för den
fullkomliga mänskliga tillvaron livsbetingande "nästakärleken",
kan alltså inte förvärvas genom intelligens utan endast administreras
med hjälp av denna, sedan man först tillägnat sig den humana
förståelsen.
Käre N. N., Ni torde av detta förstå, att de största eller
fullkomligaste människorna i världen är de som förstår
andras lidanden intill en sådan grad, att de gärna påtar sig
lidanden, om de därigenom kan befria andra från dessa. Men drivkraften
i detta deras handlingssätt är just den humana förståelsen,
som sätter dem i stånd att i sitt eget väsen, i sin egen mentalitet
eller sitt eget psyke känna andras lidande, varigenom de förstår
dessa andra väsens svåra tillstånd och av hjärtat önskar
hjälpa dem. Då det är denna gudomliga förmågas utveckling,
som utgör en stor del av de levande väsendenas inkarnation i fysisk
materia här på jorden, måste jorden i motsvarande grad vara
just en lidandenas värld. Men en lidandenas värld utgör alltså
skådeplatsen för utveckling av livets största förmåga.
Den omskapar de levande väsendena från att vara mörka, djuriska
och kärlekslösa till att bli kärleksfulla, gudomliga väsen,
som i sitt slutfacit uppfyller Guds eviga plan: "Människan i Guds
avbild". En värld full av dessa väsen utgör det färdiga
eller fullkomliga "himmelriket".
Ja, käre N.N. ! Att Ni genomgår ett så stort lidande som Ert
brev ger uttryck åt, beror på att Ni befinner Er i en koncentrerad,
forcerad utveckling. Ni uppnår därigenom en flera gånger större
utveckling på kortare tid, än om Ni inte hade just det lidandestillstånd
som det passar bäst in i Ert öde att ha i Ert nuvarande liv. Ni ser
här, att ett mirakel, som plötsligt skulle ta bort allt Ert lidande,
skulle stoppa Er i en mycket nödvändig passage upp mot ljusets tinnar,
som är målet för jordens alla väsen. Ni kan eventuellt
till detta säga, att Ni hellre skulle utvecklas långsammare, om Ni
därigenom kunde befrias från några av de svårigheter
eller lidanden, som Ert öde nu är så fyllt av. Och Ni tillägger
kanske, att det är så många andra människor idag som inte
har några särskilda lidanden. Och det är riktigt. Men det betyder
inte, att dessa andra är fria från lidanden. De har antingen haft
dessa eller också är de ofrånkomligen på väg att
få dem. Intet som helst väsen kan nå fullkomligheten på
ett lättare och smärtfriare sätt än andra. Alla måste
uppleva detsamma för att bli detsamma. De eviga lagarna är orubbliga.
De låter sig inte på något som helst sätt ändras
och blir därigenom en garanti för att det syfte de skall uppfylla,
nämligen upprätthållandet och förnyelsen av det levande
väsendets eviga livsupplevelseförmåga, inte kan förfelas.
Dessa lagar är absolut desamma för alla levande väsen och betingar
alltså att de absolut alla till sist kommer att uppleva den allra högsta
fullkomlighet, salighet och lycka.
Det jag här meddelat Er är kanske en ringa tröst. Det befriar
Er inte direkt och plötsligt från Era lidanden, käre N.N., men
det ger Er den riktiga analysen av väsendenas lidandesproblem, varigenom
Ni kan få den helt riktiga inställningen till Er ödessituation.
Den riktiga inställningen ger i sin tur de riktiga tankarna eller tankeimpulserna.
Er situation är därför inte hopplös. De riktiga tankeimpulserna
är nämligen detsamma som mellankosmiska, elektriska impulser. I samma
grad som Ni tänker i de riktiga impulserna, uppladdar Ni Ert ödeselement
med dessa impulser. Dessa återverkar i sin tur som positiv livskraft.
Hela Er fysiska organism är en mellankosmisk, elektrisk apparatur. Och
alla funktionerna drivs med organisk eller mellankosmisk elektricitet. Uppladdningen
sker alltså genom alla de intryck Ni får genom sinnena, alla de
upplevelser Ni möter, av vilka somliga är glädje- och lyckobefrämjande,
medan andra väcker melankoli och betryckthet. Som högsta ledare och
härskare över denna, av dessa tankeimpulser alstrade mellankosmiska
elektricitet eller livskraft existerar Ert Jag eller högsta Själv.
På områden där en människa är outvecklad eller okunnig
förstår hon inte att tänka riktigt. Hon kan inte handla efter
ett vetande eller en erfarenhet, hon inte har. Men tänkandet sker i alla
fall, ehuru felaktigt och i blindo, och blir därmed negativt och får
en kortslutande effekt på de områden i mentalitet och organism,
som det skulle hålla i verksamhet och därmed i hälsa balans
och välbefinnande.
Människans elektriska uppladdning, som är detsamma som hennes uppladdning
med livskraft, sker som sagt genom sinnesupplevelserna från såväl
den fysiska som den andliga världen. Sinnesorganen är organ för
omformning av fysiska reaktioner till mellankosmiska, elektriska impulser, som
vid sin passage genom undermedvetandet blir till levande upplevelse i det vakna
dagsmedvetandet. Härifrån passerar de vidare batteriorganen för
att där hopsamlas som drivkraft för väsendets tanke- och viljefunktioner
och dessas omvandling till manifestation genom den fysiska organismen. Denna
manifestation skapar i sin tur reaktion i de yttre omgivningarna. Denna reaktion
är detsamma som väsendets öde. Tyvärr kan jag inte här
gå in på en närmare, detaljerad beskrivning av detta område.
Men jag hoppas dock, att Ni av detta kan förstå, att Ni har ett mycket
effektivt medel till tillfrisknande i Er egen hand. Det gäller alltså
att få den helt riktiga inställningen till sig själv och sina
medväsen och omgivningar. Ju mer man här tänker riktigt och därigenom
ser den gudomliga sanningen eller verkligheten i varje situation eller i allt
vad som sker och därmed förstår livets orubbliga logik, som
gör att absolut allt vad naturen skapar blir till glädje och välsignelse
i sitt slutfacit och därmed också i ens eget öde, desto mer
uppladdar man sina livskraftbatterier (mellankosmiska, elektriska organ i övermedvetandet)
med positiv livskraft. Positiv livskraft uppstår således av optimistiska
tankearter. Är ett väsens tankearter däremot baserade på
pessimism och misströstan, självmedlidande och martyrkänslor,
bitterhet mot andra människor, som man anser vara skuld till ens lidanden,
ger de endast negativa, mellankosmiska, elektriska impulser och därmed
en mycket bristfällig eller försvagad livskraft. Men försvagad
livskraft betyder försvagad funktion både i organism och mentalitet.
En sådan försvagad funktion kan i sin tur endast åstadkomma
nedsatt livslust eller glädje vid att vara till. Att känna livslycka
och glädje att vara till är en funktion. Men funktioner kan endast
befordras genom kraft. I samma grad som kraften saknas, upphör funktionen.
Dessa funktionsförsvagningar ligger alltså till grund för alla
existerande former av mentala och kroppsliga sjukdomar. Och dessa kan i sin
tur få väsendet att begå självmord, en manifestation som
är detsamma som kulminationen av dårskap.
Alla sjukdomars innersta orsak är således felaktigt tänkande
och felaktig uppfattning. Väsendet måste sätta in allt för
att få optimistiska tankar, vilket fås genom att man inser livets
verkliga sanning, som i sig själv är kulminationen av optimism, grundad
på sin identitet med allkärleken. Om ett sådant väsen
med försvagad eller nedbruten livskraft börjar tänka på
vad det kan gagna andra sjuka och lidande väsen med, kommer dessa tankar
att börja utveckla ny livskraft. Dessutom finns inget som så befordrar
eller skapar positiv livskraft som insikten om att man inte lider oskyldigt,
att ens lidanden betyder att Gud lyfter en från ett lägre tillvaroplan
till en högre och fullkomligare livsnivå, där man är fri
från sjukdomar och lidanden. Vi måste här komma ihåg,
att utan upplevelsen av mörkret och därmed lidandena, skulle vi omöjligt
kunna få förmåga att uppleva ljuset.
Människans väg ut ur lidandet är således den att träna
sig i optimistiska och humanistiska tankebanor. Utan denna tankeföring
ingen fullkomlig livskraft i den mänskliga organismen och mentaliteten.
Men människan måste själv hjälpa till med att sätta
sin livskraft på fötter. Liksom trädgårdsmästaren
måste rensa sina odlingar för att inte växterna där skall
kvävas av ogräs, så måste också en människa
rensa sitt medvetande, sitt tankeodlings- och viljeföringsområde
från det förkvävande ogräs som där kan florera och
verka försvagande eller förlamande på hennes livskraft och välbefinnande
och därmed ödelägga hennes livslust eller glädje att vara
till. Denna mentala rensning består i att avlägsna pessimism, all
bitterhet mot väsen man anser vara skuld till ens lidanden eller svårigheter,
samt all annan bitterhet, vilket blir lättare allteftersom man avlägsnar
all martyrkänsla och självömkan och allt beklagande över
sitt tillstånd för andra väsen och förstår att livet
är rättfärdigt, kosmiskt sett, och att man själv är
skuld till sitt öde. Det är naturligtvis inte så lätt att
på detta sätt ändra sin natur och därmed lyfta sig ut ur
mörkret, men det finns absolut inga andra vägar till den verkliga
garantin för lyckan och glädjen att vara till. Men inga svårigheter
är värre än att de kan övervinnas. Och till detta är
den underbara gudomliga kraft, som är nedlagd i alla levande väsen
i form av bönens princip, en oändlig källa till hjälp för
det väsen, som lärt sig förstå dess makt. Allt vad en människa
ber om i syfte att få hjälp till ett osjälviskt och kärleksfullt
sätt gentemot nästan, blir orubbligt bönhört. Här kan
bönen bli ett utomordentligt stort område av vit magi. Det var denna
makt som gav Kristus styrkan att ta sin korsfästelse och att inte fly från
den, vilket han lätt hade kunnat, men då skulle hans stora mission
ha misslyckats. Det var likaledes samma makt som fick apostlarna att gå
i Jesu fotspår och ta korsfästelsen liksom han. Det var också
samma makt som gav de första kristna en sådan livskraft och optimism,
att de kunde gå sjungande in på arenan, där de skulle sönderrivas
av de vilda djuren. Jag har härmed gett Er en liten inblick i ödesvetenskap
och hoppas, Ni kan få någon glädje och något stöd
därav. Utöver den lilla vink jag här gett Er blir Er sjukdom
således en sak mellan Gud och Er själv, käre N.N.
Och härmed de kärleksfullaste hälsningar och allra bästa
önskningar för Er.
Martinus
Kosmos nr. 1/ 1980 © Martinus Idealfond
