Besatthet Vidskepelse eller verklighet? av Marja S

In English Please!

Kan man bli besatt av "demoner" eller "onda andar" genom att praktisera nyandliga eller österländska metoder?

Sedan jag skrev min första artikel i Sökaren om riskerna med andliga övningar 1996, och efter att jag även en tid haft en hemsida ute på internet, har jag fått många brev från hela världen. Fler och fler människor skriver till mig och söker en förklaring till vad som har hänt med någon närstående familjemedlem eller vän, som helt plötsligt har blivit "galen". Dessa har sysslat med någon form av yoga, meditation, frigörande andning, healing, reiki, kanalisering, pendelsvängning eller någon annan av de nyandliga metoder, som finns till buds idag.
Symtomen, som dessa människor har är likartade, oavsett metoden:

• Förvirrade tankar, svårigheter att skilja ut vad som är verkligt eller overkligt.
• Brist på närvaro. Personen sjunker in i en egen värld.
• Svårighet att uppfatta kroppens gränser, man känner sig "hudlös".
• Rädsla. ångest. Skräck. Kaos.
• Förföljelsemani.
• Aggressivitet.
• Misstänksamhet.
• Känsla av att vara styrd av yttre eller osynliga krafter.
• Hör röster som säger att personen är utvald och har en stor mission att uträtta på jorden.
• Ser syner; människor förvrängs, färger förändras eller försvinner.
• Känslor av att andras tankar "hoppar på" de egna.
• En tendens att missförstå.
• En föreställning att man mitt uppe i alltihopa är en mycket viktig person, med stort ansvar, som Jesus, Jungfru Maria eller någon annan andlig mästare av hög dignitet.

Dessa människor pendlar mellan maniskhet och depression.
En kvinna som var i depressionsfasen uttryckte sin saknad av den maniska fasen, att det kändes som om Gud hade övergivit henne. När hon var manisk dansade omkring naken bl.a., även om hon fick besök av familj eller vänner. Dessa hade så småningom dragit sig undan mer och mer, och hon kände sig väldigt ensam. När hon gled ner i depressionen kunde rösterna uppmana henne att gå rätt ut i sjön och dränka sig. Men dessa röster ville hon ändå inte bli fri ifrån. Hennes syn på sitt tillstånd var att hon tyckte inte att hon var sjuk och att det är bara här i väst som vi blir betraktade som sjuka och spärras in. Hade hon bott i Indien hade hon blivit behandlad med respekt och vördnad, för hon var ju "gudsförhärligad", ansåg hon. Hon blev intagen på psykiatrisk klinik gång på gång.
Dessa människor kan oftast inte arbeta längre. De blir passiva, har svårt att koncentrera sig, brister i uthållighet och får problem med minnet. Känslan av meningslöshet gör att de tappar lusten och viljan till livet. En känsla av ensamhet, maktlöshet och tomhet gör att de isolerar sig från omvärlden. De blir energilösa.
En del har inte alls uppfattningen att de är sjuka, medan andra är medvetna om att de har "oväsen" runt sig, och känner ett kallt drag av osynliga varelser i sin närhet. Det är de sistnämnda som ibland själva söker hjälp.
Inom psykiatrin får de oftast diagnosen: psykotisk eller schizofren.
Symtomen är nämligen exakt de samma hos en psykotisk eller schizofren person, som hos en som har blivit sjuk genom andliga övningar.

Orsaken till psykoser och schizofreni anses inom psykiatrin vara:

• ärftlighet
• hjärnskada (infektioner, syrebrist som uppstått före, under eller efter förlossningen.)
• psykologiska och psykosociala faktorer

Att det skulle röra sig om människor med kluvna själar, som uppträder med en rad olika personligheter och genomgår förvandling från att vara en till att bli en annan, anses av många inom den psykiatriska vården, vara en medial myt.

Andra däremot, som den amerikanska psykologen Edith Fiore skriver i sin bok "The unquiet dead", att upp till 70 % av hennes patienter mer eller mindre är besatta. Hon upptäckte av en tillfällighet under en hypnosbehandling, att hon talade med en besättande ande, och inte med patientens undermedvetande. Hon kom fram till att dessa besättande andar inte var "demoner", utan olyckliga hemlösa diskarnerade (avlidna) själar, fångade i en mellanzon. Olika bindningar, som hat, kärlek eller missbruk höll dem fångna i den jordiska sfären. Vi kan bjuda in dessa själar in i vårt medvetande; och vid alkoholism är det speciellt vanligt med besättande andar. (Lyssna på Edith Fiore som berättar)

I sin bok "Från andra sidan" berättar George G. Ritchie, om sin nära-döden-upplevelse, under vilken han blev guidad till olika ställen av en varelse, som han uppfattade som Jesus.
Han berättar att han blev förd till en smutsig bar där en massa människor stod och drack. En del svepte drinkar så fort som den svettiga bartendern hann servera dem.
Plötsligt upptäckte han något som överraskade honom. Några av männen som stod vid baren, verkade inte kunna lyfta sina drinkar. Deras händer gick rätt igenom glasen, och även igenom kropparna på männen som stod vid baren och bälgade drinkar. Alla dessa män saknade kransen av ljus, som omgav de andra som drack. Han förstod att auran av ljus fanns bara hos dem som levde, medan de "döda" hade förlorat detta "andra skinn". Dessa "döda" grälade ursinnigt med varandra om glasen, som de försökte lyfta men som ingen lyckades med.
Sedan såg han en sjöman, som hade druckit för mycket, på ostadiga ben resa sig från sin stol och ta några steg för att sedan sjunka ihop. Några kamrater började släpa bort honom från trängseln.
Häpen såg Ritchie hur ljusauran runt den medvetslöse sjömannen helt enkelt öppnades. Den delade på sig och började försvinna från huvudet och axlarna. Kvickt, snabbare än han någonsin sett någon röra sig, hoppade andevarelsen på honom. I nästa ögonblick hade figuren glidit in i auran och försvunnit, till George Ritchies stora förvåning. Han såg detta hända ytterligare två gånger med två andra män i baren.
Dessa upplevelser lämnade kvar frågor hos honom. Var det där ljushöljet något slags skydd som vi har, undrade han, och då även mot andevarelser? Och kunde ett beroende vara av mental art, som inte försvann när man blev avskuren från den fysiska världen? Tänk om en sorts helvete fanns osynligt och oanat för dem som bor på jorden. Tänk om det innebar att vara kvar på jorden men aldrig mer kunna komma i kontakt med den.

I Tibet, som av många är ansedd att vara de hemliga lärornas och de övernaturliga kunskapernas utvalda land, har risken för "demonbesättelse" varit ett välkänt faktum. Ingen västerlänning har väl kommit tibetanerna närmare än Alexandra David-Néel. Hon reste runt inkognito i Tibet förklädd till en fattig pilgrim, när Tibet fortfarande var ett stängt land, i början av 1900-talet.
Hon lärde sig deras språk och kultur. Hon blev så småningom så accepterad att hon kunde utforska de hemliga lärorna och fick gå i lära hos lamorna, och hon blev sedermera själv en lama. I hennes bok "Bland Mystiker och Magiker i Tibet"(Alba Sthlm. 1988), kan man läsa följande.
Det fanns två vägar till upplysning, enligt tibetanerna. Den ena var ett lugnt klosterliv där man iakttog moraliska bud och klosterregler, d.v.s. uppförde sig klanderfritt, gjorde goda gärningar, och satte sig över materiella intressen och strävade efter sinneslugn, och på detta sätt kunde man så småningom nå frälsning.
Den andra vägen kallades den "direkta vägen" och var en rent intellektuell metod, som frigjorde den som följde den från alla sorters lagar. Frigörelsen kunde man nå genom andliga övningar, såsom andningsövningar, yoga och meditation. Men den vägen ansågs vara livsfarlig. Det var som, att istället för att följa stigen som långsamt slingrar sig upp mot bergets topp, försöka klättra lodrätt uppför klippor och ta sig över avgrunder med endast ett tunt rep. Till och med de mest lämpade kunde drabbas av plötslig svindel, och då föll han som en förmäten alpinist och bröt ryggen. Med detta menar tibetanerna ett fruktansvärt andligt fall som leder till värsta perversiteter och den största förvirring. Det slutade med att man hamnade på en "demonisk" nivå. I stället för att nå "den fullständiga befrielsen" blev de galna. De hade knackat på dörrar som de borde ha låtit bli.
Inte ens i den gamla ockulta tibetanska litteraturen hittar man den fullkomliga läran om dessa övningar, utan de gavs endast muntligen från mästare till elev, och tolkningarna varierade inte bara från sekt till sekt, utan från mästare till mästare. (I "Den Tibetanska dödsboken" Berghs Förlag AB 1974, som kan läsas som en "invigningsprocess", varnas aspiranten för att följa "de matta ljusen" i dödsriket, på den andliga vägen. Det matta ljuset kommer från "De Olyckliga Andarnas Värld" och man lyckas inte nå "Befrielsen" om man fastnar där.)
Tibetanerna påstod att man kan träna upp tankeförmågan och skapa alla sorters djur, saker, landskap, "gudar" och vålnader, för allt bygger på tankens kraft. Dessa "demoner", och "gudar" trodde man sig kunna tämja och tvinga till lydnad och hålla dem fångna, och sedan använda sig av dem för egna syften. Men förlorade man makten över "demonen" kunde denna vända sig mot sin herre och driva denne från vettet och t.o.m. fås att begå självmord.
Skeptisk, som hon var, Alexandra David-Néel, ville hon experimentera själv. Hon valde att "tänka fram" en anspråkslös, undersätsig och korpulent lama av den godmodiga typen.
Efter några månader hade mannen tagit form, och han blev en sorts gäst hos henne. Men han väntade till slut inte ens på att hon skulle tänka på honom innan han fick framträda, utan visade sig även när hon var upptagen med andra tankar. Hon upplevde honom visuellt, men ibland kunde hon känna att hon liksom snuddade vid hans rock, och hade även känslan av hans hand som lades på hennes axel. Hon skriver:

"En gradvis förändring inträdde hos min lama. De ansiktsdrag jag hade gett honom modifierades, hans knubbiga gestalt magrade, och han fick något vagt ironiskt och elakt över sig. Han blev allt besvärligare. Kort sagt, jag hade tappat kontrollen över honom. [...] den här bisarra närvaron började gå mig på nerverna. Den höll på att förvandlas till en mardröm. Jag beslöt mig för att lösa upp den hallucination som jag inte bemästrade helt och hållet. Jag lyckades till sist, men det tog mig sex månader av ansträngning. Min lama var seglivad."

I den egyptiska kulturen finns likartade tankesätt och demonerna kallas för "djinner", och antas vara varelser som inte är mänskliga utan har fötts direkt in i andevärlden. En trollkarl kan framkalla och tämja en "djinn", men förlorar han makten över denne , kan "djinnen" attackera och ta herraväldet över mannen. Han har därmed förlorat kontrollen över sitt liv, och blir galen, och döden kan bli följden.

Är nu allt detta gammal vidskepelse och övertro? Är det något som kommer upp från människans egna undermedvetna djup, som en del anser vara fallet?

Nej, menar Martinus, en dansk man, som fick kosmiskt medvetande 1921, och har skrivit ner sina kosmiska analyser i sitt verk; Tredje Testamentet, Livets Bog.

"Besatthet kan äga rum och är ofta en väsentlig faktor i orsaken till förbrytelser, mord och dråp. I sådana fall där en ogärning beror på en besatthet kan förbrytaren efteråt inte redogöra för sitt illdåd. Han har närmast varit i ett slags halvtrance. Han erinrar sig bara att han greps av ett oemotståndligt begär att utföra förbrytelsen. Då vetenskapen ännu inte är så långt framskriden att den kan dokumentera besatthet som en orsak, beskrivs denna stundom som ett 'plötsligt utbrott av sinnessjukdom'." (Kosmos 10/90 "Hur undgår man att bli besatt?")

Alkoholister och narkomaner är ofta omringade av en eller flera besättande varelser, vilket kan ses med klärvoajant syn, för våra beroenden försvinner inte när vi "dör", utan de tankar och begär vi har följer med till det andliga planet, menar han. Andra områden där det finns stora risker att dra på sig diskarnerade (avlidna) varelser är om man på något sätt förlorar kotrollen, som vid:

• trance och hypnos
• under vredesutbrott
• felaktig meditation
• yoga
• automatskrift, kanalisering, pendelsvängning
• spiritism
• vid stark trötthet
• alla andliga övningar, där man på något sätt försöker att överskrida gränsen till den andliga världen

Orsakerna till besatthet kan vara många men beror mestadels på en jordbundenhet hos det diskarnerade väsendet.
Det finns inga demoner enligt Martinus, utan alla som finns på det andliga planet, har någon gång vistats på vårt fysiska plan.
Men alla är ju inte änglar som dör och det är deras mentalitet av mörka tankar såsom hat, vrede, bitterhet, svartsjuka, missunnsamhet, ångest, depression, ägandebegär, maktbegär och andra bindningar och negativa tankar som håller dem kvar i ett mellantillstånd. Det är det andliga plan som vibrerar närmast vår eget, och varifrån all mörk besatthet kan utlösas. Besatthet är ett slags andlig våldtäkt - en starkares vilja och medvetandemakt över en svagares. Den kan bli så stark att den svagare blir till ett viljelöst redskap.
Vi har två slags medvetande, enligt Martinus.
Det ena är vårt dagsmedvetande, med vilket vi upplever den vakna delen av vår tid. Det andra kallar han nattmedvetandet, och det är ju inte svårt att gissa att det är vårt sömntillstånd han då menar.
Det är under sömnen som vi vistas i den andliga världen och då kan vi också på ett naturligt sätt bl.a. vara i kontakt med avlidna familjemedlemmar och vänner, fast vi oftast inte kommer ihåg det på morgonen. Men detta nattmedvetande skall utvecklas och i framtiden bli till något som han kallar för psykiskt dagsmedvetande. Det är detta medvetande man kan tvinga sig in till genom meditation, yoga, mediumism och andra former av andliga övningar. Det är detsamma som att olovandes försöka tränga sig in i en värld som vi inte har sinnen till ännu, och som vi inte kan orientera oss i. Och det första taket man slår sitt medvetandes huvud i är just den första sfären, som Martinus kallar för mellantillståndet, och som även har kallats för "skärselden". Här vistas de som ännu inte har insett att de är "döda" och ännu inte är benägna att släppa sina mörka och hatiska tankar.
Mellantillståndet har ytterligare ett plan, dit de som har ledsnat eller passerat första planets mentalitet kommer. Det är de som har bett om hjälp och som med skyddsandarnas hjälp "renas" och ledsagas vidare till ett paradisiskt område i mellanzonen.
Det finns även högre former av tillstånd men från dessa ljuszoner kan ingen besatthet utlösas, eftersom maktutövande över någon annans vilja är helt främmande för dessa kärleksväsen som vistas på dessa plan. Klicka på bilden för att bli upplyst!

Andra risker är enligt Martinus, att om man för ofta tränger in i det nuvarande nattmedvetandet eller det blivande psykiska dagsmedvetandet på onaturligt sätt genom konstlade övningar, så kan man till slut inte hålla sig kvar i den fysiska världen utan blir världsfrånvänd och gränserna suddas ut mellan den fysiska och andliga världen. Individen blandar ihop allt och blir förvirrad. Vi saknar fortfarande förmåga att analysera vad vi kommer i kontakt med på det andliga planet.
Fåfängan och högmodet, som är det sista som kommer att lämna vår mentalitet, är tröskelns väktare enligt Martinus. Det är dessa egenskaper hos individen, som får honom/henne att tro på de andar som viskar i vederbörandes öra att de skall få ta del av de stora sanningarna, och att de är utvalda och har en stor mission att uträtta här på jorden. Och så tror de att de är högt utvecklade individer, ja ibland till och med en nyinkarnerad Jesus eller Jungfru Maria.
Vår aura är den skyddsdräkt som vi bär och vi är endast beskyddade i den mån vi beskyddar andra, enligt Martinus. Och finns det mörka fläckar eller hål i auran, kan man ovetande öppna sig för diskarnerade väsen, om man släpper kontrollen över sina tankar eller sitt medvetande.
Att därför sitta och upprepa okända mantran som man fått utan att veta vad det är man rabblar, kan få ödesdigra följder: man vet ju inte vem man bjuder in i sin boning!
Men ingen kan besättas mot sin vilja, skriver Martinus, och det sker endast om man som jag tidigare nämnt släpper kontrollen och inte är "herre i sitt eget hus".
Martinus skriver:

"Vår väg till invigning är inte någon nådegåva som man tilldelas genom andra väsens sympatier eller ynnest, och det är inte heller ett trolleritrick eller något annat hokus-pokus som man kan begagna sig av genom att bli medlem i någon mystisk, magisk eller ockult skola eller cirkel." (Livets Bog VI, st. 2005-7)

Den enda vägen är uteslutande den som går från själviskhet mot osjälviskhet, vilket betyder att man inte har kommit hit för att tjänas utan för att tjäna, skriver han. Det är det som indierna kallar för karma-yoga och som har glömts bort på den nyandliga marknaden.
Övar man sig dagligen att behandla sin nästa såsom man vill bli behandlad själv, så går man den säkra vägen mot ljuset, och behöver inte riskera att vare sig bli besatt eller drabbas av andra negativa biverkningar på den andliga vägen.

Copyright Marja S 1999. All rights reserved.

Mer om besatthet och annat kan du läsa om här:

Sammandrag av boken "En gurus död"

Besatthet. Artikel av Martinus.

Döende kulturfaktorer

The Intermediate Zone

Mer om Martinus kosmologi kan du hitta här:

Martinus Institut