Kundalini och andningsövningar - min historia

Kundalini
&
ANDNINGSÖVNINGAR

 

Mellan åren 1990 - 1995 var jag verksam som Andningspedagog.
Metoden som jag hade utbildat mig i hette Rebirthing eller på svenska, Frigörande andning. Holotropisk andning är ett annat namn på denna metod. Den enda skillnaden är bara att i den sistnämnda spelar man hög musik vars syfte är att sätta igång ens djupare känslor. Andra liknande andningstekniker är Pranayama och "eldandning" som ingår i yogaövningar.
Alla dessa andningsmetoders syfte är att "hetta upp" och aktivera kundalinienergin och om olyckan är framme kan den explodera och orsaka skador i hjärnan och nervsystemet, vilket kan ta många liv att reparera. Detta visste jag inte när jag började min utbildning, och det visste nog inte mina lärare på Andningspedagogutbildningen heller. Och om de visste det, så berättade de ingenting för oss. Vill man veta den hemliga sanningen om denna oerhörda kundalinikraft får man göra efterforskningar själv, för inte ens indiska gurun berättar allt för sina lärjungar.
Här följer mina och andras erfarenheter av dessa farliga tekniker.

När man börjar andas med denna metod av cirkulär andning hamnar man efter en liten stund i ett förändrat medvetandetillstånd - om man lärt sig den rätta andningstekniken. Alla kan inte lära sig den, vilket jag idag anser vara lyckosamt.
Jag hade bara gjort en enda provsession när det började hända märkliga ting under mina andningssessioner.

  • Jag såg ett jättestort smaragdgrönt ormhuvud stirra på mig i en andningssession.
  • I nästa andningssession upplevde en fruktansvärd smärta och brand i ländryggen och jag var tvungen att avbryta sessionen. Det fanns en "blockering" där, fick jag till förklaring av Andningspedagogen.
  • Jag upplevde under en ensam andning att jag blev fullkomligt paralyserad och kunde inte röra mig. Jag gjorde som jag hade blivit lärd och lugnade ner andningen en aning och trodde att det skulle bli bättre. Men efter en stund kände jag något obehagligt runt mig. Jag kände mig hotad. När jag öppnade ögonen såg jag hur det vällde in gråa skuggväsen genom det stängda fönstret och genom väggen. Dessa ville ta mig i besittning upplevde jag. Jag blev alldeles förskräckt. Oförmögen att röra mig, kunde jag inget annat göra än att skrika åt dem att försvinna, och jag grät och bad till och med till Gud om hjälp, fast jag inte hade någon bra relation och tilltro till denne. Jag vet inte hur lång tid som gick i detta hemska tillstånd, men till slut såg jag att de började dras tillbaka och jag kunde kravla mig upp i sittande ställning.

Jag mådde mycket dåligt i flera veckor efter den händelsen, och hörde märkliga höga smällande ljud i lägenheten och knäppningar i fönstren. Jag var mycket skrämd men nöjde mig med förklaringen från min Andningspedagog, att jag inte hade fullföljt andningsessionen, vilket jag borde ha gjort. Jag hade gjort fel. Jag godtog förklaringen då.
Idag vet jag att ljuden kallas för poltergeistfenomen, och att man kan utsättas för besättelse från diskarnerade väsen. Alla är ju inte "änglar" som dör, och dessa kan ta människor i besittning för att använda dem till alla slags mörka gärningar. Det var nu inte min karma att falla offer för besättelse, och jag undkom dessa väsen med bara förskräckelsen.

Jag fortsatte alltså min utbildning.
Alla märkliga upplevelser kallades för antingen "blockeringar", "kroppsminnen", "barndomstrauman", "födelsetrauman" eller annat. Allt detta kunde man befria sig ifrån, ju fler andningssessioner man gjorde.
Man kunde t.o.m. uppleva sin egen födelse, sades det, under en andningssession, vilket jag hade svårt att tro på - tills jag själv var med om en.
Parollen var, att "släpp kontrollen och låt det ske som sker"! Och "Du får aldrig upp mer än du kan handskas med"! Men djupt inom mig gnagde en tanke: Tänk om man kan bli vansinnig av att släppa kontrollen helt och hållet? Var hamnar man om man gör det?
Men jag förträngde dessa tankar som mina egna outforskade och ogrundade rädslor. Dessa skulle "andas ut" och arbetas bort och därmed jämt!
Grundaren för Andningspedagogutbildningen var ju trots allt psykolog, även om den amerikanske stiftaren till Rebirthing verkade något underlig i sin framtoning. Det senaste jag hörde om honom, 1993, var att han hade fullkomligt spårat ur och ingen visste om han kunde komma tillbaka till normalitet igen.


Klienter och deras upplevelser.

Jag blev en eldsjäl för frigörande andning, och började ta emot klienter.
Det fanns mycket som var positivt, t.ex. den underbara avslappningen som kom efter avslutad "andning", energipåfyllningen som ökade ämnesomsättningen och rensade kroppen från slaggprodukter m.m. Jag gick ner i vikt, vilket var positivt!
Klarhet i tankeförmågan gjorde också att man kunde lösa sina problem på ett nytt och positivt sätt. Man kom i kontakt med förträngningar och gamla barndomsminnen och kunde bearbeta dem med sitt vuxna medvetande, osv.
Att man kunde få andliga upplevelser, som nämndes kort under utbildningen, tyckte jag verkade obehagligt och jag nämnde det inte för mina klienter. Andning var bra för kroppen, punkt slut.

Mina klienter började få andliga upplevelser! En efter en. Den förste fick en kontakt med "Någon" som han fick vägledning av. Han var omtumlad, och sa att han nu förstod var alla profeter i svunna tider fick sin information från.
Helt plötsligt började jag själv uppleva en "Närvaro" av "Något" eller "Någon", när jag satt vid mina klienter. Det var en positiv och trygg "Närvaro". Det kändes som om denna "Någon" ville mig något, och pockade på uppmärksamhet.
Till slut sade jag: "OK, om Du finns, så vägled mig då!"
Sedan började en undervisning som var så påtaglig, att jag inte kunde ignorera den. Ofta kom den som vägledning på nätterna. Det var inga drömmar i vanlig bemärkelse, utan information och svar på frågor jag ställde.
Jag började tvivla på om det var rätt att leka med de oerhörda krafter och energier, som jag började förstå fanns inom och utanför människan. Jag fick också höra rykten om att människor hade blivit psykotiska, efter att ha varit på Frigörande Andning.
En av mina klienter hade en psykisk upplevelse av att hon "exploderade" eller "sprack i små atomer" under en andning, och hon hade stora problem med att "få ordning på sin kropp" efter en andningssession. Hon ansåg att denna upplevelse var så ohyggligt smärtsam och skrämmande att hennes tre mycket svåra förlossningar var bagateller jämfört med detta.
En annan klient hade en gudomlig salighetsupplevelse, och gången efter började hon levitera (lyfta) från sängen med överkroppen, samtidigt som hon rosslade, krampade och kippade efter luft som en döende. Andra biverkningar var att hon blev "het" och svettades kolossalt under andningssessionerna och fick feber efteråt.
Allt detta, och mer därtill, föranledde att jag 1993 konsulterade vår "studierektor". Han lugnade mig med att hon inte skulle ta skada eller "dö", utan detta var något positivt.
Jag hade hört talas om en indisk kraft som hette "kundalini," som visst hade att göra med värme och kyla i vår kropp, och värme- och köldupplevelser var ju vanliga fenomen i frigörande andning. Hade dessa händelser med denna kraft att göra?
Ja, fick jag till svar, men det var ju positivt enligt honom. Jag ville veta mer om detta "kundalinifenomen".
Då föreslog han att jag skulle följa med honom på hans årliga resa till Indien.
Javisst, sade jag, som aldrig haft varken lust eller längtan till Indien, men jag har inga pengar. Det var någon månad kvar till resan. Han skickade mig i alla fall reseinformation.

Till Indien

Sedan började det hända märkliga ting.
Vart jag än gick träffade jag människor som nyss hade kommit hem från Indien. Bytte jag kanal i TV-n så var det något om Indien.
Då sade jag till denne osynlige "Någon", att om det är någon mening med att jag skall åka dit, så är jag villig, men då får du ge mig pengar för annars kan jag inte åka någonstans.
Två veckor innan anmälningstiden gick ut, damp det ner så mycket pengar att jag varken förr eller senare haft så mycket. Jag skulle alltså till Indien.
Det blev en viktig och avgörande resa för mig. Där köpte jag en hög med böcker om kundalini, som jag sedan läste med stort intresse.
Min första inställning var positiv. Att man kunde bli upplyst och vis, var ju inte att förakta. Och att det kunde uppstå små "tillfälliga störningar" på vägen, skulle man inte vara rädd för. Dessa problem ingick i den stora förvandling som man genomgick på vägen mot invigningen, stod det i en del böcker.
Mina egna och mina klienters symtom, inre upplevelser och märkliga reaktioner fick en förklaring.
Men i andra böcker bekräftades mina farhågor om att man kunde bli vansinnig och till och med kunde dö av kundalinienergin!
Vad var sanning?
 

Kosmologin kommer in i mitt liv.

Samtidigt, under min utbildning, hade jag kommit i kontakt med böcker av dansken Martinus, som hade skakat om mina grundvalar. Jag fick i hans verk, "Tredje Testamentet; Livets Bog"(=Bok), förklaringar till varför jag var som jag var, och varför alla andra människor var som de var! Han beskrev hela vår utveckling, från djur till människa, och blandade in en Gud i allt detta som Något som var Kärlek. Vi var inga färdiga människor ännu, men med våra lidandeserfarenheter skulle den humana sidan och medkänslan i oss utvecklas, och till slut skulle vi stå där färdiga och vara fullkomliga kärleksväsen, skrev han. Och vi var inga offer utan fullständigt ansvariga för våra handlingar. Och allt, både det goda och "det obehagligt goda" vi gjorde, kom tillbaka till oss för att vi skulle lära oss att det gör ont att tänka och handla fel. Livet var en undervisning och en skola. Och alla jordens innevånare skulle - utan undantag - bli kosmiskt medvetna "gudaväsen" i sinom tid.
Mycket av det han beskrev kunde jag även finna i indisk och annan asiatisk litteratur. Men mycket av det han förklarade på ett andligt-vetenskapligt och logiskt sätt, fanns inte i den österländska Gudsbilden, utan jag tyckte att den haltade betydligt.
Martinus varnade i sina böcker för yoga, felaktig meditation, kanalisering, pendelsvängning och för att överhuvudtaget syssla med konstlade övningar för att uppnå kosmiskt medvetande eller invigning, vilket ju är målet med alla österländska metoder.
Det är inte alla som är medvetna om dessa hemliga syften. Därför sker också många "kortslutningar i nervsystemet", när vi för tidigt kommer i kontakt med högre kosmiska energier. Det är ingen längre som har den ursprungliga kunskapen, skriver han, utan den försvann med de sista invigda i Egypten. Det är inte heller den vägen som kommer att ge oss visdom och kosmiskt medvetande, utan det kommer naturligt endast när vi har lärt oss att vara till glädje och välsignelse för allt levande - alltså när vi kan älska allt och alla utan undantag och helt opartiskt.

Studier och forskning

I femton år har jag skaffat erfarenheter, studerat och forskat i fenomenet kundalini på heltid.
Det jag har funnit ut har gjort mig förskräckt. De flesta har ingen aning om vad det är för krafter vi leker med. Jag har fått hundratals brev från människor i hela världen som har fått negativa effekter av dessa andliga övningar. En del drabbade har tagit livet av sig! Jag kan inte gå in på allt här, men ett vet jag: Jag avråder numera från alla former av andliga övningar.
Det bedrägliga är att dessa övningar ofta ger mycket positiva effekter i början. Ja, dessa kan vara i flera år, men sedan - på bråkdelen av en sekund - kan detta välmående förvandlas till ett rent helvete. Har man öppnat sig för en högre kosmisk energi, kan man inte hejda den. Det bokstavligen "brinner" i kroppen eller så blir man psykotisk och en ständig gäst på psykiatriska kliniker - eller i värsta fall inlåst för gott.

Skulle det vara vägen till att "bli till Guds avbild" d.v.s. bli allvis och allkärleksfull, som vi alla - utan undantag - skall bli så småningom? Har vi inte återigen gjort Gud till vår avbild! Skulle Gud vara galen? Att vara i kontakt med Gud eller vara "Ett med Helheten", eller "Världssjälen" som det också kallas, är ju ett mentalt tillstånd av frid och harmoni. Man är då ett jämviktsväsen.
En kvinna som höll på med Transcendental Meditation sa till mig att hon kunde inte förstå att hon behandlades som sjuk och psykotisk här i väst, när hon i Indien skulle ha betraktats som "gudsförhärligad". Hon ville göra tokiga saker och dansa omkring naken när hon var extatisk. Men extasen förvandlades alltid till djup depression, och hon upplevde det som om Gud hade övergivit henne. Hon pendlade mellan dessa sinnestillstånd, och var aldrig i jämvikt. Hon lades in på psyket gång på gång. Hennes familj och vänner drog sig ifrån henne mer och mer, och hon blev allt mer ensam. Skulle detta vara resultatet av att vara upplyst?

 

Det slutliga avgörandet.

Nu har jag sedan 1995, slutat med alla andningsövningar.
Avgörandet kom när en kollega, ringde till mig om en av sina andningsklienter - en god vän som hon hade känt länge - och bad om råd. Hon berättade att mannen hade haft en skrämmande upplevelse i en andningssession hos henne, och han hade inte varit kontaktbar på en timme efter avslutad session. Han stirrade på henne med skrämda ögon och frågade om hon hade tänt ljuset, gång på gång, vilket hon inte hade gjort. Han var förvirrad efteråt och ville aldrig "andas" mer. Han var en lugn och balanserad människa i vanliga fall, enligt henne.
Han kom till mig och berättade om sin upplevelse.
När han skulle börja slappna av efter andningssessionen såg han plötsligt, inom sig, en mörkblå himmel med massor av stjärnor. Dessa stjärnor drogs ihop till en ljusboll strax nedanför naveln och sköt iväg med honom som en raket genom kroppen upp i huvudet och exploderade genom hjässan rätt ut i universum i en ljuskaskad. "Där fanns bara jag", sade han.
Så kom han ner igen, men exploderade iväg ut igen, om och om igen. Han fick ta sin yttersta viljekraft till hjälp för att ta sig ur denna hemska situation. Efteråt minns han inte att andningspedagogen försökt att prata med honom. Han mådde illa och hade huvudvärk. Han hade sprängt "hinnan", som vi har i huvudet enligt Martinus, och som skall öppnas successivt genom många liv när vi börjar bli färdiga för "den stora födelsen" (invigningen), som han kallar det.
Det var först senare som jag hittade en varning för att kundalini kan vakna explosivt, om man gör andnings- övningar uppe på "kalla höga höjder", i en bok av Swami Satyananda Saraswati . Här i Sverige händer det även på "lägre höjder".

Jag har skrivit artiklar om fenomenet kundalini, alla finns nu även på Internet.
Mejl och telefonsamtal kommer dagligen från olyckliga. En del förstår att de skall sluta med sina "övningar", andra kan inte, upptäcker de. De har blivit beroende. Många däremot vill fortsätta. De tror på dessa gurun som kommer från öst. Men ingen av dessa gurun kan hjälpa de olyckligt drabbade, inte ens i Indien, har det visat sig. De vänder bara ryggen till och säger att om det går snett så är det den drabbades egen karma. Indiern Gopi Krishna kunde inte heller finna någon hjälp när han hade behövt det.

En andningspedagogkollega till mig fick extasupplevelser under sina andningssessioner. Efter en tid började hans hjärta gå i otakt. Han fick behandling med elchocker på hjärtat för att få den att fungera normalt igen. Det har inte lyckats. Detta är ett vanligt problem även bland människor som mediterar eller gör yoga, och så även störningar i andningsrytmen. Det är automatfunktioner som rubbats och som det, enligt Martinus, har tagit oss många liv att få fungera med den perfektion och som den har idag.
Jag skulle kunna fortsätta hur länge som helst att skriva om olyckligt drabbade, men det får räcka med detta. Symtomen är likartade oavsett vilka andliga övningar människor har sysslat med.
Det finns många myter och åsikter om kundalini. Ju fler indiska böcker man läser desto mer förvirrad blir man. Alla författare har sin syn, och alla anser att just de sitter inne med sanningen. Diskuterar man chakran med en grupp människor som hämtat kunskap från New-Age inspirerade böcker, så har alla olika varianter på vad dessa chakran har för funktion. De har nämligen inte läst samma författare.
Det är min bestämda åsikt att ingen längre har den riktiga kunskapen, och dessa övningar är absolut inte för västerlänningar.
Meditera kan vi göra om vi har rätt andlig inställning, skriver Martinus. Meditera för honom innebär att man sitter och tänker och funderar över livet och Gud. Men man skall aldrig släppa kontrollen och gå in i djupmeditation eller trance. Man skall heller inte sitta och recitera en massa okända ord eller mantran som man inte förstår meningen med, för man vet inte vad man öppnar sig för eller vem man då "bjuder in".

Jag ger alltså inte råd till någon att fortsätta med sina övningar, utan tvärtom avråder jag på det bestämdaste.
Den väg som ofta glöms bort i alla "nyandliga" sammanhang är karma-yogans, handlingens väg.
Den vägen är helt säker och utan risker, och det är: Att öva sig i att göra gott, att vara till glädje och välsignelse för helheten och att lära sig att förlåta och älska sin nästa. Det är den allra högsta formen av yoga och leder med säkerhet till kosmiskt medvetande, enligt Martinus.
Den vägen har jag valt idag.

Varma hälsningar

Marja S

Copyright Marja S 1999. All rights reserved.