Jag kan inte minnas en dag i mitt liv utan att ”mystiken” varit närvarande. Jag väljer ordet ”mystik” då det i min barndom handlade om astrologi, ”spå i händer”, pendelsvängningar m.m. Det var min far som var intresserad av dessa saker och hade läst en mängd böcker och satt och berättade om gamla släktingars märkliga erfarenheter från andevärlden under 1800-talet. Man hade sett spöken gå igen, fenomen med lampor som svävat runt och träffat folk och andra mystiska ting. Under mina första år förstod jag inte mycket av allt detta, men eftersom jag aldrig upplevt annat var det naturligt för mig. Jag visste ju inget annat.

När jag kom upp i tonåren började jag bli mer intresserad att förstå på djupet och började själv läsa om astrologi och gjorde horoskop på mina vänner. Min far använde en tysk modell av denna urgamla lära och jag satt med tysk ordbok och läste de tyska gamla böckerna om vad planeter, vinklar och konjunktioner innebar. Jag var fascinerad över hur bra denna modell kunde visa personligheterna hos mig själv, mina släktningar och vänner och även spegla livshändelser – både jobbiga och positiva perioder. Hur var det möjligt att stjärnor och planeter kunde ha påverkan på våra liv? Vissa astrologiska ting var ju inte ens fysiska utan bara matematiska punkter, som t.ex. Ascendenten och MC, himmelsmitten. Och stjärntecknen var ju stjärnor som låg tusentals ljusår bort och kunde omöjligt ha någon fysisk påverkan på oss.

Jag studerade vidare om djuppsykologi och läste många böcker av Carl Gustav Jung, med hans drömtydningar och modeller för det kollektiva omedvetna. Här fanns mer mystik. Hur kunde mänskligheten ha gemensamma arketypiska bilder i sina drömmar utan att ha haft beröring kulturellt genom den historiska utvecklingen? Jag var vetenskapligt lagd, studerade naturvetenskaplig linje i gymnasiet och ville ha logiska förklaringar på dessa mystiska ting. Jag gick vidare med de vetenskapliga glasögonen på och läste ”Fysikens Tao” av Fritjof Capra och en mängd andra liknande författare som rörde sig i gränslandet mellan mystik och vetenskap.

Jag blev starkt inspirerad av dualismtanken, som uppmålades särskilt tydligt av Ken Wilber i hans bok ”Spectrum of Consciousness”. Tanken var att medvetandet hade spaltats upp i kropp, tankar, känslor och genom vissa meditationstekniker kunde man ”laga” detta och låta medvetandet bli ”helt” igen. Många religioner från öst hade mycket av detta i sig med sina begrepp om Atman, Brahman och liknande. I Paul Bruntons böcker om ”Vägen till överjaget” fick jag ytterligare inspiration i denna riktning och jag mötte vid denna tid också en jämnårig kamrat på högskolan som ägnat sig mycket åt meditationstekniker för att nå detta ursprungliga tillstånd där allt är ett. Jag hoppades på att detta tillstånd skulle kunna ge mig svaren på ovanstående frågor, som den materialistiska vetenskapen inte kunde.

Jag hade nu nått en ålder av ca 20 år och började praktisera vissa tekniker. En var att sitta i ett helt mörkt rum med bara ett tänt levande ljus och fokusera medvetandet endast på den lilla lysande punkten ytterst på veken. Detta för att tömma medvetandet på tankar. För att få totalt mörker utförde jag detta i mitt lilla badrum med ljuset på toalettstolen sittandes framför i skräddarställning på badrumsmattan. En annan teknik var att ligga avslappnad och överlämna kroppens tyngd till underlaget tills man inte kände kroppen längre. En gång lyckades jag till den grad att jag upplevde att jag svävade precis under taket utan att förnimma min kropp. Jag kunde emellertid när som helst avbryta och återkomma till kroppen.

Jag gjorde dock inga större framsteg medvetandemässigt, och upplevde inte heller det min kamrat berättade om, eller det som stod i böckerna jag läste. Det var framförallt Yoganandas lära som min kamrat var inspirerad av och som jag hakade på. Yogananda hävdade att han själv nått målet och blivit ”ett med alltet”, så det verkade vara en god läromästare att följa. Han sa visserligen också att det kan behövas en livstid av övning innan man fick upplevelser av djupare natur så jag var inställd på att det kunde ta sin tid.

Men så en dag när jag gick och handlade på den lokala ICA-närbutiken såg jag en annons om ett föredrag på anslagstavlan. Jag minns inte titeln, men det skulle handla om en författare vid namn Martinus. Det stod något om att han lade stor vikt vid nästakärleken och det attraherade inte mitt vetenskapligt präglade sinnelag vid den tiden. Jag sökte efter logiska svar på de stora livsgåtorna om hur universum var funtat. Föga anade jag att det var precis detta jag skulle fått höra om, om jag hade gått dit.

Men livet gav sig inte. Någon månad senare satt en ny annons på samma plats och denna gång fångades mitt intresse. Titeln minns jag fortfarande nu 25 år senare: ”Medvetande, partiklar och tomrum”. Bingo! Detta måste jag höra mer om. Det var Elisabeth Malm som hade satt upp annonserna och det var alltså tack vare henne som jag kom i kontakt med Martinus. Elisabeth gick bort år 2019 så jag skickar en tacksamhetens tanke till henne uppe i sin himmel.

Föredraget hölls den 14 mars 1997 av Gunnar Carlsson (som gick bort 2021) som berättade övergripande om Martinus liv och verk och jag förhöll mig skeptisk och lyssnade efter vad denne man hade skrivit som jag inte redan trodde mig veta. Det avgörande ögonblicket kom när föredragshållaren visade Martinus symbol nr. 12 ”Grundenergiernas kombinationer”. Det var första Martinus-symbolen jag någonsin sett och jag upplevde för första gången att helheten gick ihop, där alla tidigare böcker och författare misslyckats att övertyga mig. Materialismen hade sin ”Big Bang” som startpunkt, men vad fanns före dess? De talade om att universum var begränsat, som om det fanns en vägg långt där ute. Men vad fanns på andra sidan väggen? Det var evigheten, oändligheten och kretsloppsprincipen som var det nya hos Martinus. Livet har alltid funnits, det pendlar genom 6 olika grundformer av energi eller tillvaroplan i ett evigt fortsättande kretslopp. Jag hade hittat mina svar.

Jag läste under tre månader allt jag kom över av Martinus böcker samtidigt som jag tentapluggade matematik på högskolan till långt in på nätterna för att hinna med. Det brann som en eld i mitt sinne. Jag minns hur begäret att läsa en sida till var så stor att jag t.o.m. läste gående på väg hem från en snäll 80-årig kvinna som jag besökte och fick låna Martinus böcker av. Vi hade pratat så intensivt att vi glömt bort tiden och jag missade sista bussen hem och fick gå de 45 minuterna genom natten. Jag läste under gatlampornas sken och gick extra fort i mörkret mellan dem för att kunna läsa ytterligare en sida i Livets Bog.

Jag hade hört att man kunde åka till Klint i Danmark på sommaren under 6 veckor där man kunde lyssna på föredrag och diskutera Martinus verk med andra intresserade, och jag ville ha läst så mycket som möjligt innan dess. Men något märkligt började ske. Jag upplevde en roterande rörelse mitt i pannan, som om det fanns en virvel där. Ibland var det så intensivt att jag var tvungen att gnugga mig ordentligt. Jag hade ju i de andra tidigare böckerna läst om chakran och förstod vagt att detta kunde vara pannchakrat som blivit aktivt. Jag började också uppleva en het känsla i ryggraden, som om det gick en elektrisk ström, främst från bröstryggen precis bakom hjärtat och upp till nacken. På nätterna när jag låg och läste, runt midnatt, kunde det smälla till med en våldsam knäppning i fönstret. Som om någon kastat en mindre sten på det. Men det fanns ingen där. Det var en lugn stadsdel jag bodde i. Jag har senare undrat om det fanns starka energier runt mig som gjorde att det knäppte här och där.

Dessa tre månader passerade på detta intensiva sätt och det blev sommar. Dags att åka till Klint och diskutera Martinus! Jag hade då hunnit läsa alla sju Livets Bog, ett par symbolböcker, en del småböcker och Martinus ”Minnen” samt deltagit på ett par fler lokala föredrag.

Jag anlände med tåg till Nykøbing Sjælland och tog lokalbussen ut den korta vägen till Martinus Center, Klint. Martinusflaggan vajade i vinden och det var en underbar sommardag. Jag kände mig hemma direkt. Jag hade anmält mig till studiegrupp efter föredrag och efter första föredraget stod alla och tog lite frisk luft på gräsmattan framför föredragssalen. Jag noterade en kvinna i lindblomsgrön sommarklänning som glatt pratade om att hon skulle vara där hela sommaren, alla 6 veckorna, precis som jag. “Skönt!”, tänkte jag ”en till som ska vara här hela tiden.” Hon skulle också vara med i min studiegrupp visade det sig och som av en händelse satte vi oss i samma hörn vid det kvadratiska bordet. Vid presentationsrundan som inledde sessionen sade jag mitt namn och ålder, 22 år, och hon utbrast spontant: ”Du är då en gammal själ”, och log stort.

Kvinnan var Marja och vi hade många givande samtal denna sommar. Tillsammans med andra kursdeltagare gick vi på föredrag, studiegrupper, videogrupper, fikade på terrassen, gick promenader utefter havet, cyklade till Klintebjerg för att se solnedgången, badade, gjorde utflykter och mycket, mycket annat. Men framför allt pratade vi.

En kväll när vi satt och fikade på terrassen började en kille, som också var med i vår grupp, prata med Marja om yoga och meditationer och om det fanns risker med det, som Martinus nämnt? Hon berättade då att hon visste en hel del om detta. Hon hade haft kontakt med Else Johansen som startat Kundalini nätverk och information i Danmark. Hon hade läst väldigt mycket av det hon fått av Else och hade arbetat som andningspedagog i frigörande andning – en andningsteknik som var moderniserad från den österländska yogakulturen vilket hon inte visste då – under fem års tid och haft märkliga reaktioner, både hos sig själv och sina klienter. En del mycket skrämmande. 1995 grundade hon själv Kundalini nätverk och information i Sverige. Resultatet blev denna sajt som vi öppnade 1998.

Min blick var som fastnaglad vid hennes läppar när hon berättade om allt hon varit med om. Hon berättade om sina egna och klienternas upplevelse av brand i ryggraden, besättelse av mörka skuggväsen, explosioner ut i universum, roterande rörelser, människor som aldrig blev sig själva igen etc. Jag blev skräckslagen. Jag hade ju också brännande stickningar i ryggraden och nacken.

En natt var särskilt skrämmande. Jag bodde i annexet, den gamla föredragssalen, i ett rum som låg precis där Martinus talarstol hade stått en gång. Det var åskoväder, blixtar slog omkring och det var becksvart och storm. Jag låg vaken och kände de brännande strömmande gå upp genom ryggraden och hela pannan roterade som en virvel. Jag fokuserade på att tänka på jordbundna, vardagliga ting och då lugnade det ner sig en smula. Dagarna efter bad jag om att få arbeta i trädgården med att rensa ogräs och lukta på oljan i trädgårdsskjulet – allt för att få dämpat energin och ”jorda mig” som Marja sagt, jag cyklade in till Nykøbing och läste triviala ting på biblioteket, serietidningar tror jag det var.

Jag var helt klar över att jag aldrig skulle praktisera en felaktig meditationsteknik igen vars syfte är tankepassivitet. Marjas berättelser från sin forskning kring dessa ting räddade mig ut ur farozonen. Vem vet vad som hade hänt om jag fortsatt sitta i mitt mörklagda badrum stirrandes in i ett ljus på toalettlocket? Utan hennes kunskaper hade jag kanske inbillat mig att detta var något bra, någon andlig process som skulle forceras igenom för att få himmelsporten öppnad, kanske en kosmisk glimt eller t.o.m. att jag var nära kosmiskt medvetande. Detta är det många som tänker har jag senare erfarit i samtal med andra på Klint och i Varnhem. Martinus beskrivning av sina två elddop vittnar om starka elektriska krafter i omlopp och det är mycket lätt som nybörjare att inbilla sig att tro att ens egna upplevelser är någon positivt och att man själv också är nära.

Min analys av virveln i pannan och den brännande känslan i ryggraden är att det handlade om en överansträngning av mitt andliga och fysiska nervsystem. Jag utförde som nämnt först meditationstekniker vars syfte var att tömma medvetandet på innehåll för att därigenom försöka att automatiskt nå en transcendental ny medvetandenivå. Detta är ytterligheten av passivitet, det vakna medvetandet ska stillas, tystna och läggas åt sidan. Från en dag till en annan började jag sedan göra det rakt motsatta, att mycket intensivt, medvetet och flera timmar om dagen studera Martinus kosmiska analyser och symboler med mitt vakna intellekt. Martinus berättar också hur folk föll i sömn under hans föredrag och förklarar det med att det är helt nya tankebanor som börjar användas, nya hjärnområden, och att det tar mycket energi att tänka dessa tankar. Hans verk handlar om de högsta kosmiska krafterna, strukturerna och analyserna av själva Gudomens medvetande. Att plötsligt, på några få veckor och månader, gå från ingenting till maximal mental ansträngning skapade en överbelastning av nya otränade områden i min hjärna och nervsystem.

Under hösten klingade mina kroppsliga reaktioner av, sakta men säkert, eftersom jag aldrig mer öppnade de tidigare böckerna av Yogananda eller de andra tidigare författarna och heller inte utförde någon av de andliga övningarna mer. Jag tog också läspaus från Martinus böcker en tid. Jag pratade istället med Marja i telefon i timmar och åter timmar för att reflektera över det jag lärt mig och varit med om, och jag åkte till henne för att fira nyår och sedan blev jag kvar för gott. Vi har nu levt ihop i 25 år och jag har genom åren hjälpt till som sekreterare i hennes viktiga arbete att varna och informera om riskerna med konstlade andliga övningar. Även om jag själv inte drabbades – annat än av ren förskräckelse – kan jag leva mig in i hur obehagligt och smärtsamt det skulle vara. Jag behövde bara en liten touch av den kosmiska elden utan att bli svedd. De som drabbas allvarligt får svåra brandskador av den inre andliga elden, och det kan enligt Martinus ta många liv att reparera skadorna i de andliga strukturerna.

Så mitt råd till dig som läser denna historia är: Lyssna till och läs Marjas erfarenheter. Du har bara en chans att ta till dig råden. Ignorerar du dem och går över gränsen kan du på ett ögonblick slungas in i ett mörker som det kan ta flera liv att komma tillbaka från. Det finns inga botemedel, precis som det inte finns några botemedel mot att återställa 3:e gradens brännskador från vanlig fysisk eld. Den andliga elden är lika skadlig för en organism som inte är utvecklad att tåla den.

Jag har fått ta del av de hundratals berättelser som drabbade har skickat till Marja, hur de gråtit, bönat och bett om att få hjälp och bot för sina skador och vissa har till och med tagit livet av sig. De flesta av dessa personer hade aldrig varit i beröring med andlighet tidigare eller haft något mål att uppnå högre medvetenhetstillstånd. En av dessa historier kan läsas här. Han gick bara på en session för att få hjälp med sin hälsa och fick direkt ett nedslag av starka andliga krafter som ödelade hans nervsystem.

Detta bevisar att man intet ont anande kan drabbas första gången man provar en andlig övning, och sedan är det för sent. Blixten slår ner och ödelägger medvetandet. Jag tackar Marja som räddat mig från det ödet. Dessa historier bekräftar att detta verkligen är något att varna människor för.

Tack Marja för att du fanns där för mig i en farofylld zon där allt kunde gått snett. Och jag tackar min lyckliga stjärna att jag ”hade öron att höra med” så jag förstod dina ord. Om du någon gång tvivlar på ditt arbete, att det görs för döva öron, tänk då på att du räddade minst en. Mig.

Jag älskar dig för den sanningssökande, intelligenta människa du är och för att du fullt ut, utan undantag, har lämnat de gamla, föråldrade irrlärorna bakom dig och helt tagit steget in i den nya världsimpulsens solklara andliga vetenskap.

Och jag är så oändligt glad över att vi går där tillsammans.